Älskar, älskar inte..
det är sååå många tankar som far omkring i mitt huvud hela tiden, och jag vet varken ut eller in..
för typ en timme sen ville jag bara dö, helt allvarligt, över för många tankar på den där karln, och jag ville tillbaka till juni, juli, augusti.. det vill jag fortfarande, verkligen, jag har haft den bästa sommaren, no doubt, men nu, hur är allt nu? det går inte att backa i tiden, hur ofta har man inte velat det..
grejen är nu, att jag älskar en människa, så otroligt mycket, men som jag inte känner? jag har absolut ingen aning om vem personen är, längre.. jag ser hela tiden minnen som går runt i mitt huvud när allt var som bäst, och det är den personen som jag älskar, MEN! han är ju inte den längre, han jag träffade under studenten skulle aldrig göra mig illa såsom jag har blivit sårad nu, han skulle bry sig om hur jag mådde och vilja att allt var bra, men så är det inte nu, jag är sårad till tusen och ibland känns det inte som att det kommer bli bättre, men det ska det, med hjälp av alla underbara människor jag har runt om, NI är bra, underbara, bäst, you name it, och ni hjälper mig att hitta tillbaka till mig själv igen..
jonas var den första jag sa "jag älskar dig" till, bli förvånad ni som vill, det är väl inte jättevanligt att man inte har sagt det förrän man fyllt 19, but thats me, och det har helt enkelt inte fallit sig så naturligt för mig, jag har nog aldrig sagt det till mamma och pappa, jag tror och hoppas att dom vet det ändå, men jag får liksom tunghäfta och det känns inte rätt :S mamma brukar avsluta våra telefonsamtal med "pussokram, jag älskar dig" och mitt svar är alltid detsamma "mm, hej då".. hur som så handlar det inte om mig och mina föräldrar, utan om orden, jag tror att det har stor del till varför jag inte har släppt jonas helt, ingen annan har betytt tillräckligt mycket för att få mig att pusha ut orden, jag behövde verkligen inte pusha ut dom nu, men ni förstår, och sen att jag sa det en vecka innan jag fick åka hem gör nog allt värre också, jag kände mig så blottad när jag sa det, samtidigt som det var skönt, och jag funderar över om orden betydde lika mycket för honom som för mig, men jag vet inte, och jag kommer inte få veta, och det känns inte så viktigt heller.. men så är det med det..
imorrn ska vi ut, och kul ska vi ha, vi ska inte tänka så mycket, och stina och jag ska byta telefoner så inga dumma sms blir skrivna, och jag ska inte gråta, inte en droppe tack..!
smalare än thord, det kan väl inte bli mycket bättre ;)
Sleep tight!
för typ en timme sen ville jag bara dö, helt allvarligt, över för många tankar på den där karln, och jag ville tillbaka till juni, juli, augusti.. det vill jag fortfarande, verkligen, jag har haft den bästa sommaren, no doubt, men nu, hur är allt nu? det går inte att backa i tiden, hur ofta har man inte velat det..
grejen är nu, att jag älskar en människa, så otroligt mycket, men som jag inte känner? jag har absolut ingen aning om vem personen är, längre.. jag ser hela tiden minnen som går runt i mitt huvud när allt var som bäst, och det är den personen som jag älskar, MEN! han är ju inte den längre, han jag träffade under studenten skulle aldrig göra mig illa såsom jag har blivit sårad nu, han skulle bry sig om hur jag mådde och vilja att allt var bra, men så är det inte nu, jag är sårad till tusen och ibland känns det inte som att det kommer bli bättre, men det ska det, med hjälp av alla underbara människor jag har runt om, NI är bra, underbara, bäst, you name it, och ni hjälper mig att hitta tillbaka till mig själv igen..
jonas var den första jag sa "jag älskar dig" till, bli förvånad ni som vill, det är väl inte jättevanligt att man inte har sagt det förrän man fyllt 19, but thats me, och det har helt enkelt inte fallit sig så naturligt för mig, jag har nog aldrig sagt det till mamma och pappa, jag tror och hoppas att dom vet det ändå, men jag får liksom tunghäfta och det känns inte rätt :S mamma brukar avsluta våra telefonsamtal med "pussokram, jag älskar dig" och mitt svar är alltid detsamma "mm, hej då".. hur som så handlar det inte om mig och mina föräldrar, utan om orden, jag tror att det har stor del till varför jag inte har släppt jonas helt, ingen annan har betytt tillräckligt mycket för att få mig att pusha ut orden, jag behövde verkligen inte pusha ut dom nu, men ni förstår, och sen att jag sa det en vecka innan jag fick åka hem gör nog allt värre också, jag kände mig så blottad när jag sa det, samtidigt som det var skönt, och jag funderar över om orden betydde lika mycket för honom som för mig, men jag vet inte, och jag kommer inte få veta, och det känns inte så viktigt heller.. men så är det med det..
imorrn ska vi ut, och kul ska vi ha, vi ska inte tänka så mycket, och stina och jag ska byta telefoner så inga dumma sms blir skrivna, och jag ska inte gråta, inte en droppe tack..!
smalare än thord, det kan väl inte bli mycket bättre ;)
Sleep tight!
Kommentarer
Postat av: nathalie
hjärtathjärtat.. we can do it ! <3
Trackback
