Linda

jag trodde verkligen inte att det skulle bli såhär, för mindre än en månad sen skrev han dom mest underbara smsen som jag aldrig trodde en kille kunde skriva och för en vecka sen sa han för första gången att han älskade mig, och nu sitter jag här, alldeles svullen i ögonen och med en klump i halsen och med magen så ond att jag vill spy, det trodde jag aldrig.. jag bad till och med mamma skicka ner mitt cv, där jag hade skrivit i mitt personliga brev att jag äntligen, efter mycket funderingar, hade bestämt mig för att stanna i sigtuna, jag kan inte förstå att jag bara för några dagar skrev det och bad mamma skicka ner det så jag nu under måndag och tisdag kunde åka till märsta och lämna in det lite här och var.. 

jag kanske borde vara lycklig nu, men jag tror inte att jag kommer vara lycklig hur jag än gör, nu flyttar jag hem och vet mycket väl hur mycket jag kommer sakna jonas, och att jag kommer må dåligt och gråta över det många gånger, men är jag kvar här är vi inte glad nån av oss och det gör mig ju inte lycklig heller, så jag antar att det här är för det bästa, att få lite distans på allt och känna efter hur vi verkligen känner. jag vet dock mycket väl hur jag känner och det är inte bara för att jag ska som jag gråter, jag vet hur jag känner och att mina känslor för honom är 100% äkta, men det är jonas det hänger på, jag vet inte alls vart jag har honom, och jag tror att han vet mer än vad han säger, och jag önskar bara att han pratade med mig. men nu är det som det är och jag kan inte göra mycket mer än att berätta för honom hur mycket han betyder för mig.

jag tror jag vill hem så fort som möjligt egentligen, eftersom vi inte pratar med varandra känns det mest onödigt att jag stannar, och att vi börjar tycka mindre om varandra, vilket jag inte vill ska hända, så jag borde bara åka hem och börja jobba och försöka fortsätta leva, men hur ska jag kunna leva i krokom? det hade varit en grej om jag hade flyttat hem till min lilla lägenhet, som jag sa upp för att jag skulle flytta ner hit, men nu ska jag alltså flytta hem och det kan ju inte kännas värre, jag klarade knappt av två veckor hemma nu, och nu ska jag verkligen bo där. 

sen ska jag behöva berätta att jag flyttar för barbro och c/o också, känns ju inget vidare det heller, och jag känner att jag kommer börja gråta igen. jag skulle egentligen vilja att jonas berättade allt det, men det känns fel också, jag kan ju inte bara sticka..

vi får se hur allt löser sig, nu måste jag försöka få i mig nåt i min illamående mage

/