Cry baby cry
För det första kan jag ju berätta att slutfrasen på Sovmorgon inte är från jonas (who?) utan en textrad från snooks - har du tänkt på din egen begravning, nu är det utrett iaf :)
jag har hamnat i en svacka, bara just nu. som alla borde veta har jag ju problem med att styra alla känslor i kroppen, och under förra året grät jag mer än nånsin, nu sen 2009 började har jag samlat på mig lite krafter och kan hålla emot tårarna, och till och med inte ens känt samma känsla i kroppen som jag hade förrut.. hur som så brister det ju nån gång, ibland måste man ju få gråta, men jag vill inte heller bara för att jag vet hur jobbigt det är, när jag väl börjar tar dom liksom inte slut förrän jag lyckas somna..
det började när jag och mamma satt och väntade på att olivias träning skulle sluta, då började jag bara tänka på allt, tänka på alla människor man litar på och tycker om, som på ett eller annat sätt lyckas göra en besviken, vare sig dom menar det eller inte. jag har alldeles för många gånger tänkt på om allt skulle kännas bättre om jag bara hade mig själv att tänka på, men det vet jag att det inte skulle, vem vill vara själv? men att ändå alltid känna att man inte är trygg nånstans trots att man har folk runtomkring sig, att man känner att man inte orkar prata om nånting med någon mer bara för att man vet att dom inte orkar lyssna eller vill lyssna, och det absolut värsta, att prata med någon som man både hör och ser inte lyssnar på det man säger, när dom svarar nånting som inte alls är sammanhängande med det man själv sagt, jag orkar inte sånt mer.
att försöka hjälpa till att lösa ett stort problem och se att personen i fråga inte alls vill lösa det, utan ser en framtid som för mig inte alls finns, för mig är det två personer jag ser, en person som pratar så mycket vettigt och en annan som bara vill se det bästa hos folk.. jag hatar det och det tär på ens krafter att se någon så nära må så himla dåligt men som ändå inte vill må bättre trots att den vet att den kan.
att veta att man förlorat sin bästa kompis på grund av världens äckligaste sak är ju det värsta av allt också. vi var nästan för lika för att det skulle vara okej, vi hade i stort sätt samma mening om allt och kändes bara så självklara för varandra, enligt min mening. sen hände nåt, och jag vet inte vem du är längre, just nu känns du så långt borta, och det känns inte heller som att du kommer komma tillbaka. du har hittat nåt nytt, nåt du kanske trivs bättre med, och det är nåt som jag inte trivs med alls, nånting som du ändå envisas med att dela med mig, som du vet att jag inte vill dela, och jag orkar inte mer, så enkelt är det..
att få förhoppningar om att en människa håller på att ta sig ur grejer, för att sen få dom förhoppningarna förstörda hjälper mig inte i min vardag heller, jag vet inte vad som händer..
jag önskar att man bara kunde koppla bort och sluta älska människor för att kanske kunna få slappna av lite, låta alla sköta sig och skita i resten, men så är det ju inte, så är det inte..
jag kan inte släppa att jag förlorat så många på så kort tid. det är verkligen helt sjukt, 3 av mina bästa vänner för 2 år sen är helt borta nu i stort sett, vad säger man? det finns inga ord..
jag sa till nathalie för någon dag/vecka sen att jag var så glad att jag har malin, vi ska ut och resa nu och vi har inte setts på ganska länge, men hon är med mig, och jag vet att jag skulle ha kul och kunna koppla av om jag åkte ner till henne om hon skulle vara i strängnäs nångång, samma med emelie, hon håller till nere i lund men det är ändå kul att ses när vi ses.. elina, oskar, olle, jennifer, sara, ja, det finns ju några iaf, och jennifer och sara känner jag inte ens så väl, men jag vet att jag skulle ha kul :) jonna glömmer jag ofta bort bara för att hon bor 5 mil bort, 5 mil? det är ju ingenting, usch, ibland får man skämmas.. man känner sig ensam men har ändå så många runtom, men dom är långt bort, och ibland behöver man någon nära, och det är dom jag inte längre känns finns där..
till råga på allt så bor vi i ett jävla helvete. gråter jag så gruvar jag mig hela tiden för att nån ska klamsa in i olivias rum och plötsligt se mig gråtandes och efter det få behöva berätta vad som är fel, även om jag faktiskt bara mår dåligt och egentligen inte har någon annan anledning.. jag ser fram emot att få låsa dörren efter mig när jag går in på mitt eget rum.
näe, ni skulle orka läsa också eller?
Peace!
jag har hamnat i en svacka, bara just nu. som alla borde veta har jag ju problem med att styra alla känslor i kroppen, och under förra året grät jag mer än nånsin, nu sen 2009 började har jag samlat på mig lite krafter och kan hålla emot tårarna, och till och med inte ens känt samma känsla i kroppen som jag hade förrut.. hur som så brister det ju nån gång, ibland måste man ju få gråta, men jag vill inte heller bara för att jag vet hur jobbigt det är, när jag väl börjar tar dom liksom inte slut förrän jag lyckas somna..
det började när jag och mamma satt och väntade på att olivias träning skulle sluta, då började jag bara tänka på allt, tänka på alla människor man litar på och tycker om, som på ett eller annat sätt lyckas göra en besviken, vare sig dom menar det eller inte. jag har alldeles för många gånger tänkt på om allt skulle kännas bättre om jag bara hade mig själv att tänka på, men det vet jag att det inte skulle, vem vill vara själv? men att ändå alltid känna att man inte är trygg nånstans trots att man har folk runtomkring sig, att man känner att man inte orkar prata om nånting med någon mer bara för att man vet att dom inte orkar lyssna eller vill lyssna, och det absolut värsta, att prata med någon som man både hör och ser inte lyssnar på det man säger, när dom svarar nånting som inte alls är sammanhängande med det man själv sagt, jag orkar inte sånt mer.
att försöka hjälpa till att lösa ett stort problem och se att personen i fråga inte alls vill lösa det, utan ser en framtid som för mig inte alls finns, för mig är det två personer jag ser, en person som pratar så mycket vettigt och en annan som bara vill se det bästa hos folk.. jag hatar det och det tär på ens krafter att se någon så nära må så himla dåligt men som ändå inte vill må bättre trots att den vet att den kan.
att veta att man förlorat sin bästa kompis på grund av världens äckligaste sak är ju det värsta av allt också. vi var nästan för lika för att det skulle vara okej, vi hade i stort sätt samma mening om allt och kändes bara så självklara för varandra, enligt min mening. sen hände nåt, och jag vet inte vem du är längre, just nu känns du så långt borta, och det känns inte heller som att du kommer komma tillbaka. du har hittat nåt nytt, nåt du kanske trivs bättre med, och det är nåt som jag inte trivs med alls, nånting som du ändå envisas med att dela med mig, som du vet att jag inte vill dela, och jag orkar inte mer, så enkelt är det..
att få förhoppningar om att en människa håller på att ta sig ur grejer, för att sen få dom förhoppningarna förstörda hjälper mig inte i min vardag heller, jag vet inte vad som händer..
jag önskar att man bara kunde koppla bort och sluta älska människor för att kanske kunna få slappna av lite, låta alla sköta sig och skita i resten, men så är det ju inte, så är det inte..
jag kan inte släppa att jag förlorat så många på så kort tid. det är verkligen helt sjukt, 3 av mina bästa vänner för 2 år sen är helt borta nu i stort sett, vad säger man? det finns inga ord..
jag sa till nathalie för någon dag/vecka sen att jag var så glad att jag har malin, vi ska ut och resa nu och vi har inte setts på ganska länge, men hon är med mig, och jag vet att jag skulle ha kul och kunna koppla av om jag åkte ner till henne om hon skulle vara i strängnäs nångång, samma med emelie, hon håller till nere i lund men det är ändå kul att ses när vi ses.. elina, oskar, olle, jennifer, sara, ja, det finns ju några iaf, och jennifer och sara känner jag inte ens så väl, men jag vet att jag skulle ha kul :) jonna glömmer jag ofta bort bara för att hon bor 5 mil bort, 5 mil? det är ju ingenting, usch, ibland får man skämmas.. man känner sig ensam men har ändå så många runtom, men dom är långt bort, och ibland behöver man någon nära, och det är dom jag inte längre känns finns där..
till råga på allt så bor vi i ett jävla helvete. gråter jag så gruvar jag mig hela tiden för att nån ska klamsa in i olivias rum och plötsligt se mig gråtandes och efter det få behöva berätta vad som är fel, även om jag faktiskt bara mår dåligt och egentligen inte har någon annan anledning.. jag ser fram emot att få låsa dörren efter mig när jag går in på mitt eget rum.
näe, ni skulle orka läsa också eller?
Peace!
Kommentarer
Trackback
