Back to reality, back to hell
Nu är jag "hemma" igen, och jag har världens klump i magen som jag funderar mycket på hur jag ska få bort.
helgen är väl egentligen inte mycket att prata om, den har varit trevlig och det jag har gjort har nog varit välbehövt, men jag vet inte, det känns ju trist att det är söndag igen, och ännu en veckas jobb väntar. jag vet inte vad jag tycker om måndagar längre, på ett sätt är det bra eftersom ännu en vecka är igång och det då snart är en vecka mindre tills flytten, men det suger ju också, jag skulle nog kunna leva med helger varje dag :)
jag började ju älska mitt liv från och med fredag, men det kommer bli på riktigt om tre veckor, jag känner det redan nu och jag ler verkligen inombords, så i och med att jag börjar ett nytt liv kommer jag även att starta en ny blogg och lämna allt det här bakom mig, vad den kommer heta kan jag inte riktigt komma på än, men det kommer väl, och jag ska försöka piffa till den bra tills jag börjar skriva :) en sak jag vet är att jag iaf kommer lämna en person kvar i den här bloggen, för då finns det inget kvar.
grejen med att börja älska sitt liv från att ha haft det kämpigt är ganska svårt faktiskt, speciellt när dom runt omkring inte hjälper till, eller hjälper till är väl inget jag begär, det är väl rätt svårt, men jag behöver ju inte direkt hjälp att tryckas ner igen, snarare tvärtom kanske? igår berättade jag en grej för en av dom bästa, en grej som verkligen känns som tusen knivhugg i bröstet, och svaret jag fick var "vad kul, vad roligt", jag hoppas nästan att personen i fråga inte hörde vad jag sa, för att få det svaret när jag berättade det kändes mer som att en motorsåg skar av mig alla kroppsdelar, och dom där knivarna innan kändes då ingenting. när jag sen svarade på en fråga, en ganska jobbig och tråkig fråga, och svaret där blev "jaaaamen vad bra!" ville jag bara börja gråta, det var nära vill jag lova, och under hela kvällen igår var jag irriterad och less, och hade någon petat på mig då hade personen varit död inom fem minuter. en del av gårdagen sög helt enkelt och du har blivit konstig i mina ögon, jag skulle aldrig göra såhär mot dig.
att säga att man ska börja älska sitt liv från och med en viss tid kan för många kännas påtvingat, det kan väl jag känna också, men det är inte det. och grejen är väl den att jag inte haft möjlighet att se vad mycket bra jag har, och det är väl det jag menar med att börja älska, jag ska bara hitta det jag nu tappat bort, och jag vet att det går, om jag lämnar allt annat bakom mig, och om tre veckor vet jag att det går.
det här kommer nog bli början av min nya bok, så egentligen borde jag kanske sluta här, men jag fortsätter ;)
jag ska på sjukan imorrn på koll, jag har haft världens sämsta blodsocker under dom senaste månaderna och därför inte ens vågat skicka in mitt HbA1c, jag vet inte vad jag ska säga till dom imorrn eftersom jag inte vet jag som händer själv. jag har aningar om att allt handlar om allt som händer här, och att min kropp är i obalans, för jag äter bra och jag rör mig mycket, men det hjälper ändå inte, så det är väl bäst att förklara läget för dom imorrn och gråta lite till och se om dom har några aningar om hur allt kan ligga till. att jag kan bli blind innan jag fyller 25 känns snart inte längre som en risk, mer som en självklarhet och jag borde nog vänja mig vid tanken tyvärr. och jag vill inte att nån kommer och säger att det bara är att rycka upp sig och skärpa sig, för det är det inte, jag vet.
jag och mamma har varit och rännt runt stan idag och hittat lite grejer inför flytten, allt känns så underbart jävla underbart så jag kan knappt tro det själv. jag ÄR glad nu, believe me.
vi for en sväng till mormor sen och skrattade, åt lite äcklig pizza (köp aldrig coops tropicana pizza) och kollade i gamla album. såg en artikel om en tant mormor kände antar jag där det stod om att hon var så duktig som hade fött 10 barn, hennes svar på en fråga var "nää, nog har man fått legat så det räcker" haha, vore jag journalist och fick höra det från en 88-åring hade nog mitt liv varit över då jag antagligen hade skrattat ihjäl mig.
Alla hjärtans dag är över om en vecka. skönt..! jag fattar inte varför det ska vara sånt ståhej över den här skitdagen?! vem bryr sig?! dom som är kära och lyckliga lär ju ha det skrivet över hela 14 februari i kalendern så det är väl enough? varför måste vi lyckliga singlar behöva bry oss om den? jag vet inte hur många gånger jag hört "buhu, det är alla hjärtans dag snart, vad ska man göra?". jag vill bara säga det då att det fan inte är nån som tvingar alla par att göra nånting, så är det så jävla jobbigt är det väl bara att lägga ner?! varför inte bara umgås? jag tror inte att den här dagen handlar om par, jag tror den handlar om att alla ska slå på dom som ligger, kasta stenar i ansiktet på alla singlar och få oss att må dåligt. but guess what? jag kommer ha så jävla kul, för mig kommer det vara en helt vanlig lördag där jag kan roa mig bäst jag vill med alla mina singelkompisar, ångesten lämnar jag till er andra, såååå varsågoda!
nu räcker det
PUSS!
"Girls with asses like mine, do not talk to boys with faces like yours"
helgen är väl egentligen inte mycket att prata om, den har varit trevlig och det jag har gjort har nog varit välbehövt, men jag vet inte, det känns ju trist att det är söndag igen, och ännu en veckas jobb väntar. jag vet inte vad jag tycker om måndagar längre, på ett sätt är det bra eftersom ännu en vecka är igång och det då snart är en vecka mindre tills flytten, men det suger ju också, jag skulle nog kunna leva med helger varje dag :)
jag började ju älska mitt liv från och med fredag, men det kommer bli på riktigt om tre veckor, jag känner det redan nu och jag ler verkligen inombords, så i och med att jag börjar ett nytt liv kommer jag även att starta en ny blogg och lämna allt det här bakom mig, vad den kommer heta kan jag inte riktigt komma på än, men det kommer väl, och jag ska försöka piffa till den bra tills jag börjar skriva :) en sak jag vet är att jag iaf kommer lämna en person kvar i den här bloggen, för då finns det inget kvar.
grejen med att börja älska sitt liv från att ha haft det kämpigt är ganska svårt faktiskt, speciellt när dom runt omkring inte hjälper till, eller hjälper till är väl inget jag begär, det är väl rätt svårt, men jag behöver ju inte direkt hjälp att tryckas ner igen, snarare tvärtom kanske? igår berättade jag en grej för en av dom bästa, en grej som verkligen känns som tusen knivhugg i bröstet, och svaret jag fick var "vad kul, vad roligt", jag hoppas nästan att personen i fråga inte hörde vad jag sa, för att få det svaret när jag berättade det kändes mer som att en motorsåg skar av mig alla kroppsdelar, och dom där knivarna innan kändes då ingenting. när jag sen svarade på en fråga, en ganska jobbig och tråkig fråga, och svaret där blev "jaaaamen vad bra!" ville jag bara börja gråta, det var nära vill jag lova, och under hela kvällen igår var jag irriterad och less, och hade någon petat på mig då hade personen varit död inom fem minuter. en del av gårdagen sög helt enkelt och du har blivit konstig i mina ögon, jag skulle aldrig göra såhär mot dig.
att säga att man ska börja älska sitt liv från och med en viss tid kan för många kännas påtvingat, det kan väl jag känna också, men det är inte det. och grejen är väl den att jag inte haft möjlighet att se vad mycket bra jag har, och det är väl det jag menar med att börja älska, jag ska bara hitta det jag nu tappat bort, och jag vet att det går, om jag lämnar allt annat bakom mig, och om tre veckor vet jag att det går.
det här kommer nog bli början av min nya bok, så egentligen borde jag kanske sluta här, men jag fortsätter ;)
jag ska på sjukan imorrn på koll, jag har haft världens sämsta blodsocker under dom senaste månaderna och därför inte ens vågat skicka in mitt HbA1c, jag vet inte vad jag ska säga till dom imorrn eftersom jag inte vet jag som händer själv. jag har aningar om att allt handlar om allt som händer här, och att min kropp är i obalans, för jag äter bra och jag rör mig mycket, men det hjälper ändå inte, så det är väl bäst att förklara läget för dom imorrn och gråta lite till och se om dom har några aningar om hur allt kan ligga till. att jag kan bli blind innan jag fyller 25 känns snart inte längre som en risk, mer som en självklarhet och jag borde nog vänja mig vid tanken tyvärr. och jag vill inte att nån kommer och säger att det bara är att rycka upp sig och skärpa sig, för det är det inte, jag vet.
jag och mamma har varit och rännt runt stan idag och hittat lite grejer inför flytten, allt känns så underbart jävla underbart så jag kan knappt tro det själv. jag ÄR glad nu, believe me.
vi for en sväng till mormor sen och skrattade, åt lite äcklig pizza (köp aldrig coops tropicana pizza) och kollade i gamla album. såg en artikel om en tant mormor kände antar jag där det stod om att hon var så duktig som hade fött 10 barn, hennes svar på en fråga var "nää, nog har man fått legat så det räcker" haha, vore jag journalist och fick höra det från en 88-åring hade nog mitt liv varit över då jag antagligen hade skrattat ihjäl mig.
Alla hjärtans dag är över om en vecka. skönt..! jag fattar inte varför det ska vara sånt ståhej över den här skitdagen?! vem bryr sig?! dom som är kära och lyckliga lär ju ha det skrivet över hela 14 februari i kalendern så det är väl enough? varför måste vi lyckliga singlar behöva bry oss om den? jag vet inte hur många gånger jag hört "buhu, det är alla hjärtans dag snart, vad ska man göra?". jag vill bara säga det då att det fan inte är nån som tvingar alla par att göra nånting, så är det så jävla jobbigt är det väl bara att lägga ner?! varför inte bara umgås? jag tror inte att den här dagen handlar om par, jag tror den handlar om att alla ska slå på dom som ligger, kasta stenar i ansiktet på alla singlar och få oss att må dåligt. but guess what? jag kommer ha så jävla kul, för mig kommer det vara en helt vanlig lördag där jag kan roa mig bäst jag vill med alla mina singelkompisar, ångesten lämnar jag till er andra, såååå varsågoda!
nu räcker det
PUSS!
"Girls with asses like mine, do not talk to boys with faces like yours"
Kommentarer
Trackback
