Linda

Okej. jag kan väl helt enkelt säga att det här har varit en av dom värsta veckorna i mitt liv hittills, och det här blir nog mitt ärligaste inlägg här sen Älskar, älskar inte..

min pappa är alkoholist och har varit det sen ca 9 år tillbaka. det har varit ett rent helvete och både jag emelie och olivia har alla varit rädda för att det har varit sista gången vi sett honom efter vi har åkt därifrån, vi har liksom aldrig vetat vad han kan ta sig till på sistone eller vad hans kropp orkar med mer.
vi åkte till piteå i söndags morse, en hel dags bussresa och innan vi hade kommit fram 17.30 hade jag ett antal gånger funderat över om jag någonsin skulle vilja sitta mer i mitt liv.
på måndagen när emelie hade kommit började allt, vi var sammanlagt 11 stycken som var på anhörigvecka och vi gjorde precis som man gör i filmer, vi satte oss i en ring och berättade hur vi hade det, vilket skämt trodde jag först, jag trodde verkligen att det bara var nånting man gjorde i usa eller nåt, jag vet dessvärre inte alls hur jag trodde att man gjorde här. hur som så fick  vi alla berätta våra historier, och efter lunch fick vi tisdagens uppgift, den uppgiften som skulle visa sig sätta oro i magen på oss alla tre, vi skulle konfrontera pappa tillsammans med patienterna i hans grupp och berätta allt hemskt han utsatt oss för, och hur mycket hans drickande har gjort, och under tiden fick han inte säga ett ord, han skulle bara lyssna, och det var det som visade sig vara det jobbigaste. vi visste ganska fort vilka tillfällen vi skulle ta upp och hur vi skulle säga. allt kändes bra just med vad vi skulle säga, samtidigt som den här oron växte till världens illamående och magont att vi knappt visste om vi skulle klara det eller inte. vi klarade det dock, och med många tårar förlorade gjorde vi oss klar för onsdagens uppgift, eller ja, då behövde inte vi oroa oss längre, utan då var allt upp till honom, då var det hans tur att prata. visst grät vi lika mycket då och även igår när vi skulle prata om framtiden. så många tårar har runnits men mycket lättnad har lyfts från axlarna också.

jag trodde aldrig att jag skulle behöva säga allt jag sa men det är som sagt skönt, och jag tänker aldrig mer åka på någon anhörigvecka, thats it.

jag har lärt mig otroligt mycket under dom här dagarna, och bara tron att det här problemet delvis har varit mitt fel är nu borta. det man lätt glömmer är att det just är en sjukdom och inte något någon annan kan kontrollera, och det kommer verkligen hjälpa mig i framtiden och jag kunde inte vara mer glad över att pappa kommit in på det här behandlingshemmet och tagit tag i hans alkoholism.

nu blev ju det här väldigt seriöst, men det var väl kanske tvunget att bli det också, det är skönt att slippa skämmas över nånting man inte ska skämmas över..

buss- och tågresan hem idag har väl ungefär varit lika jobbig som den var upp, nu är jag dock hemma och jag vet att det väntas en lugn helg, tillsammans med dom bästa :)

PUSS!