Linda

Jag var osäker på om man kunde bli så trött så fort av tårar, nu behöver jag inte vara osäker längre..

jag orkar verkligen inte med den här skiten längre, jag är så ovälkommen hemma som jag aldrig nånsin trodde att jag skulle bli. jag njuter inte för fem öre när jag får komma hem, jag snarare gruvar mig, för jag vet att humöret på mamma sjunker till botten, jag känner verkligen att hon blir sur bara hon ser mig just nu..
vi har precis bråkat stort och det råder inga tvivel om att vi tycker olika, hon har svårt att lyssna på vad jag har att säga och jag orkar inte bry mig längre, jag måste ut och det är nu. jag behöver verkligen ett jobb. att få känna dag på dag att man betyder mindre och mindre för sina nära känns ju helt enkelt mindre bra, men just nu orkar jag knappt bry mig om det heller. hon tycker att jag borde flytta till offne och hon nekade inte heller när jag sa att emelie kändes som hennes favoritunge och jag kändes som ett problembarn. jag vet att jag får allt att låta som mammas fel, och det är det ju inte, jag vet att jag spelar stor roll till att hon är såhär, men jag vet inte vad jag ska ändra på eftersom jag tycker att det jag gör är rätt, och hon vägrar säga annat än att jag försöker smita undan. jag betalar det jag ska, jag städar när det behövs, och från och med i söndags fick jag ta min egen tvätt och handlade också min egna mat, vad ska man göra mer då? fan, låt mig klaga idag..

varför måste allt kosta pengar? pengar förstör verkligen allt. och jag kan inte heller göra nånting innan jag skaffar mig pengar, vilket jag gör om jag skaffar mig ett jobb. jag önskar att jag kunde flytta härifrån, norge, stockholm, göteborg, uppsala, vad som helst, men allt kostar dom där jävla pengarna. ge mig ett liv någon.

vemdalen var trevligt hur som, bilder kommer nån muntrare dag.

/L